tomashenriksson

Charlotte Perrelli är en fantastisk kvinna.
Jag kommer fortfarande ihåg hur hon kom ut på scenen i sin silverutstyrsel i den svenska Melodifestivalen och rev av Tusen Och En Natt. Håret som slängdes i sluttonen. Det var där, den dagen, den stunden som min största idol på sätt och vis föddes. Jag hade faktiskt inte hört talas om henne innan festivalen. Men Charlotte har något man fastnar för. Jag kommer ihåg ännu starkare när hon tävlade med låten i Jerusalem. Jag satt och tittade alldeles själv på tävlingen. Jag tyckte hon var så snygg i sin rosa kroppsstrumpa, det var lite fräckt och utstickande. Jag kanske inte tycker samma sak idag men det var då. Och omröstningen var så jäkla jobbig och nervös. Men alla vet ju hur det slutade. Charlotte vann och jag väckte upp hela huset och var totalt uppspelt över att Take Me To Your Heaven kammade hem flest poäng av Europaländerna. Då när man var ung och dum så kan ju en idol skapa hysteri hos en människa. Jag skulle inte säga att det gick så långt men jag gillade henne över allt annat. Det gör jag också idag, hon är en av Sveriges absolut bästa artister. Jag känner mig också tacksam över att ha fått träffa Charlotte ett antal gånger, hon är så himla ödmjuk och på sätt och vis vanlig. Men ändå gnistrar den där starqualityn hela tiden. På något vis har jag ju gjort ett avtryck i hennes liv, hon kommer ju ihåg mig. Hon pratade till och med om mig i vår lokaltidning när hon besökte Åland sommaren 2007. Jag ångrar så att jag inte träffade henne. Men jag har väl kanske börjat känna mig vuxen, har börjat tänka att världen går inte under ifall jag bara ser henne på scenen och inte träffar henne bakom kulisserna. Men som sagt, jag är otroligt glad över att ha fått träffa henne ett 10-tal gånger under livet. Flera ska det så klart bli. På lördag tävlar hon återigen i Melodifestivalen, som tävlande nummer åtta går hon ut och kör, vad jag hoppas, är en fantastisk dänga som tar henne direkt till Globen. Hur det än går så kommer hon alltid att vara min nummer ett över kvinnor jag beundrar.

Jag är så himla glad över att ha de vänner jag har.
Utan de skulle jag nog inte kunna vara så stark som jag är.
De ger mig glädje alla dagar.
Jag tänker inte nämna några namn.
Ingen nämnd, ingen glömd.
Men jag tror de som är mig nära förstår att jag menar just de.
Att få vara en del av era liv ger mig lika mycket som förhoppningsvis mitt liv ger er.
Skulle jag bli tvungen att välja mellan en kille och mina vänner så är valet lätt.
Kärlek kommer och går men mina vänner har jag för alltid.
Jag älskar er av hela mitt hjärta.
Tack för att ni finns.

Puss**

Äntligen är det fredag!
Det är bara några fjuttiga timmar kvar av arbetsdagen.
Eller tja, cirka 6 timmar men det ska väl gå fort.
Känns super att man får vara lite ledig igen.
Det är ju det som är det bästa.
I alla fall för mig :)
Jag och Tommy fortsätter med våra pensionärsvanor ikväll.
Vi ska som vanligt se Let's Dance och heja på Tina och Linda!
Hoppas Danny inte har slickat hår ikväll...hans snygghet försvinner liksom då.

Puss**

Jag tycker jag är en ärlig människa. Säger allt som oftast vad jag tycker. När jag vet att jag kan säga det. Man måste ju välja sin tillfällen. Men sen är jag också rätt öppen med mina känslor. Känner jag för att gråta, ja då gråter jag. Vill jag skratta så gör jag det. Det är viktigt för mig att kunna visa mina känslor. Att man vågar vara grinig ifall man känner för det. Erkänn, man orkar aldrig vara på topp hela tiden. Jag vill ju utstråla den där starka självkänslan, jag vill vara den där personen som folk ser som glad, sympatisk och trevligt. Och det är den jag är. Men jag är ju inte det hela tiden. Det är ju likadant för alla människor. Under min yta finns ju dock det där barnet, osäkra Tomas. För egentligen kan jag vara rätt skiträdd för saker. Nervös över att göra bort mig. Man kanske är lite så där naturligt schizofren. Starka Tomas - Svaga Tomas. Upp - Ner. Men oftast är jag glad.

If you will give me a part of your world,
I will give you the rest of my life

Puss**

Jag blir jäkligt trött på allt nedvärderande prat om Carola. Det känns ibland som kollektiv mobbning på något vis. Vissa kan bara inte acceptera att hon är en av Sveriges största sångerskor. Trots att hon fått ta emot stora högar negativ kritik genom åren står hon fortfarande på toppen. All heder åt Carola Häggkvist. Hon har kommit mycket längre i sitt liv än vad antagligen både du och jag kommer att göra. Så jag håller absolut tummarna för Johnson & Häggkvist i Andra Chansen, One Love förtjänar absolut en plats i finalen. Jag tycker låten är grym och framförallt så gillar jag Carola. Hon står stadigt i sin personlighet trots alla mediastormar och övriga hackande människor.

För övrigt var det underbart att Sanna tog en finalplats. Empty Room är en livsfarlig låt i finalen. Det är 10 år sen Sverige skickade en ballad till Eurovision Song Contest och kanske det blir ändring på det i år. Spännande.
Bröderna Rongedahl var ju underbart härliga, deras Mika-doftande Just A Minute lär snurra på radiostationerna efter festivalens slut den 15 mars.

Puss**

Jag ska se Marie Picasso ikväll.
Ska faktiskt bli skoj. Hoppas hon kör en bra show.
Och efteråt ska det intervjuas.
Det känns ännu roligare, att faktiskt få träffa henne.
Jag ska försöka att inte vara alltför hysterisk.
Mina autografjägarinstinkter sitter fortfarande.
Once a hunter, always a hunter. Haha.

Puss**

För det första, nej jag tycker inte det var rätt att Christer Sjögren gick till final med sin urusla men lite roliga låt "I Love Europe". Egentligen är den helt förskräcklig men vad fan kan man göra, det är en given sistaplats i Globen för Chrilleboy. Desto bättre var Amy som var väl värd sin plats i finalen. Jag anser dock att Velvet borde fått fajtas om en Serbienplats den 15 mars. Men så blev det ju inte. Jag kommer i alla fall att dansa hela det här året till hennes "Déja Vú".

För övrigt så blåser det små brisar av förändringar i mitt liv. Vad det handlar om kan jag inte avslöja här än. Det är vissa parter som måste få reda på det innan det skrivs ut på en offentlig plats. Men jag lovar att skriva av mig kring det hela när jag kan. Förhoppningsvis nån gång det här veckan redan.

Helt allmänt är jag så sjukt trött. Jag orkar inte stiga upp på morgonen. Det börjar likna lite grann den perioden i gymnasiet där jag försov mig tre av fem dagar i veckan. Det fungerar väl någorlund när det gäller skola men när man arbetar då är det ajaj...sånt får inte hända. Jag ska försöka bättra mig.

För övrigt är det helt fantastiskt fint väder idag. Jag vill bara gå ut och promenera i solen och njuta. Men här sitter man instängd på en jäkla kontor. Ge mig vår, vind, sol och kanske nåt bad...eller ja, inte än. Men sen ;)

Ska iväg och filma babymusik om nån timme. Känns lite spännande, vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Bebisar som sjunger?:) De kanske bara dansar...Det lär väl visa sig.

Puss**

Jag bestämde mig rätt direkt när Emil berättade om sina känslor att jag skulle stänga av honom från mitt liv under den här veckan. Så att jag skulle kunna samla tankar och känslor. Men varje gång jag tänker på honom saknar jag honom. Visst, jag träffade honom bara en gång men den gången kändes så bra. Så rätt på något vis. Mister du en står dig tusen åter eller vad fasiken de säger. Den här veckan har verkligen maxat och pressat på mitt liv. Plus det som hänt så är jag totalt pank, 2 cent på kontot blir ingen lycklig av. Jag räknar timmarna till den femtonde. I och för sig ligger det räkningar och väntar på att betalda, usch. Sen har min bil börjat låta lite konstigt. Går den sönder så börjar jag grina. Dessutom höll jag på att krocka idag. När livet känns så här nere så börjar jag dessutom fundera på vad jag vill göra med mitt liv. Ingenting är kul. Som jag sa till min mamma tidigare ikväll, det enda jag vill är att vara ledig. Hela tiden. Jag njuter inte av att vara på jobbet. Jag vill sova på morgonen, äta frukost i lugn och ro. Gå ner på stan för shopping och fika. Umgås med mina älskade vänner. Jag vill inte jobba. Det är väl ingen annan som vill det heller. Men jag behöver ett jäkla break. Jag vill ha roligt när jag jobbar. Jag känner mig inte alls på topp. Jag skrattar och kan njuta av att göra reportage nu på dagarna men helst vill jag vara hemma. Så nu sitter jag här och lyssnar på Whitney Houstons kärleksballader. Jag blir verkligen uppåt av det...haha, eller inte. Dessutom känner jag mig som en gnällfitta som bara gnäller. När blir livet som man vill?!

Jag kan klara mig själv, kan gå ut varje kväll
Komma hem när jag vill
Se en skräckfilm och sen kan jag somna igen
Utan dig tätt intill
Har min tidning ifred och en säng som är bred
Så bättre kan ingenting va'
Jag har allt jag vill ha
Som jag sa, när du ringde idag
Jag ljuger så bra

Puss**

Då var den underbara kärlekshistorien över.
Känns som den knappt hann börja.
Jag gillar Emil otroligt mycket. Jag kommer alltid tycka om honom.
Han hamnade i den situation jag alltid brukar hamna i.
Där man känner att känslorna inte är tillräckliga.
Så jag är inte arg alls. Mest ledsen över att det gick som det gick.
Jag är glad över att vi fortfarande är vänner.

"Du vet var jag finns, du får ringa när du vill."

De orden värmer lika mycket som de gör ont.
Fan, nu börjar jag grina igen.
Jag är tacksam över ärligheten hos honom.
Allt man behöver är väl kanske tid.
Tid att fundera.

Puss**